Illustration: Björn Bengtsson
Om du vill höra gärdsmygen sjunga, klicka på bilden ovan.


Vad är algblomning?

Med algblomning menas att fritt svävande (planktoniska) mycket små mikroskopiska alger (växtplankton) som förekommer i så stor mängd i vattnet att detta tydligt grumlas eller färgas.

I vissa fall täcks av tydliga ansamlingar av flytande massor på vattenytan. De flesta algblomningar är mycket viktiga och utgör föda för små, fritt svävande djur, djurplankton, vilka i sin tur äts av större djur, t.ex. strömming.

Alglomning är naturligt.
Algblomning är egentligen ett i allra högsta grad normalt, mycket viktigt och regelbundet återkommande fenomen. Beteckningen algblomning står för att växtplankton förökar sig kraftigt under en begränsad tidsperiod tack vare god tillgång på växtnäring. Varje år förekommer t.ex. en stor vårblomning och en lite mindre höstblomning. Båda domineras av kiselalger. Dessa kan förändra färgen i vattnet, men inga av kiselalgerna som blommar på våren och hösten är kända som potentiellt giftiga.

När växtplankton tillväxer omvandlas stora delar av näringen i vattnet till planktonbiomassa. Biomassan är sedan basnäringskälla åt resten av den biologiska näringsväven. Det är en av de grundläggande biologiska processerna i sjöar och hav. Merparten av algblomningarna är oftast helt ofarliga och nödvändiga inslag i den akvatiska miljöns funktion.

Under sommaren har inflödet av syrerikt saltvatten från Västerhavet via öresund varit mycket litet. Detta har lett till försämrade syreförhållanden i östersjöns bottenvatten. Syrebrist leder bl.a. till att bottendjuren kan dö och att fosfor frisätts från bottnarna. Den frisatta fosforn kan sedan av höst- och vinteromblandningen av vattenmassan och genom stormar föras upp i vattenmassan och ge upphov till framtida algblomningar.

Vad finns det för olika alger?
Alger är fritt svävande, planktoniska, s.k. växtplankton eller fastsittande alger. Växtplankton indelas i flera olika grupper precis som de fastsittande algerna. De senare är ofta bältesbildande och vanliga typer är grönalger, brunalger och rödalger.

Blågrönalger eller cyanobakterier, som de bör benämnas, är inte alger i egentlig mening utan ett slags bakterier.

Fastsittande alger
Dessa alger finns i många former och i varierande storlek. De kan vara allt ifrån mikroskopiskt små till trådformiga, bruna, röda eller gröna, upp till flera decimeter eller meterlånga grova brunalger, som t.ex. blåstång. Att de olika alggrupperna kallas grön-, brun-, och rödalger beror på att färgpigment i algerna ger dem en dominant färgton. Många av de fastsittande algerna bildar bälten längs stränderna. Närmast ytan förekommer normalt trådformiga grönalger och brunalger. Därunder, på ungefär 0,5 m djup, avlöses de av bältesbildande grova brunalger. Under dessa, ofta från 5-6 m djup kommer ett bälte med rödalger.

De blågröna algerna, vetenskapligt kallade cyanobakterier,   är en grupp mikroskopiska organismer, egentligen bakterier med funktion som alger. Blomning av cyanobakterier kan ha varierande färg, från blågrön ton till gulgrön/gulvit "rabarbersoppa". Vissa blomningar av cyanobakterier kan vara giftiga för människor och djur.

Vad är skillnaden mellan cyanobakterier och alger?
Cyanobakterier och alger skiljer sig på flera sätt. En viktig skillnad är att bakterier inte har en tydligt avgränsad cellkärna. De skiljer sig vidare från de flesta planktoniska alggrupper genom att de inte har något gissel - "svans" att styra och röra sig med.

Cyanobakterier har också andra fotosyntetiska pigment (hjälppigment till klorofyll) än alger. De skiljer sej också genom en annan sammansättning av cellmembranen och en annan typ av ämnesomsättning.

Blomningen beror på att gynnsamma fysikaliska, kemiska och biologiska förhållanden ger algerna möjlighet att massföröka sig. Några av de faktorer som styr tillväxten för alger är bl.a. ljus, temperatur och näringsförhållanden.

Förutsättningarna för att olika växtplankton, inklusive cyanobakterier, ska blomma skiljer sig mellan arterna. Alger, liksom andra växter, är beroende av tillgång på olika näringsämnen för sin tillväxt. Näringsämnena ska förekomma i speciella proportioner för en optimal tillväxt. Om något av de nödvändiga ämnena bara finns i begränsad mängd bestämmer detta omfattningen på tillväxten.

Fosfor och kväve
De viktigaste näringsämnena för alger är fosfor och kväve. På sommaren när naturen går för högvarv finns det normalt inte tillräckligt med rätt sort av dessa ämnen i vattenmassan. Det händer ibland att bottenvatten, som kommer upp till ytan vid stormar, kan tillföra mycket fosfor, vilket hände just år 2003. Saknas samtidigt kväve i rätt form kan vanliga alger inte utnyttja den tillgängliga fosforn.

Cyanobakterierna har däremot förmågan att utnyttja luftkväve som lösts i vattnet. Denna form av kväve kan inte vanliga alger utnyttja. Cyanobakterier kan då växa snabbt när fosfor finns i överskott och andra behövliga ämnen finns tillgängliga. Risken för blågrönalgblomning ökar när förhållandet (kvoten) mellan mängderna av tillgängligt kväve och fosfor är låg. Vid kvoter under 30 är massutveckling möjlig och vid kvoter i intervallet 5-15 är det sannolikt att den utvecklas.

Cyanobakterierna kan också reglera sin flytförmåga vilket gör att de vid lugnt väder kan lägga sig vid ytan, skugga ut andra arter och tillgodogöra sig mesta möjliga solljus. En vanlig art som Nodularia spumigena, även kallad katthåralg, kräver vanligen en ganska hög vattentemperatur, gärna mellan 18 och 25 grader, för att blomma. Cyanobakterier av släktena Aphanizomenon och Anabaena kräver bara cirka 15-20 grader för att växa som bäst. Arterna kan dock blomma även vid mycket lägre temperaturer.

Nodularia spumigena, katthårsalgen, förekommer i öppet hav- och i kustområdena i östersjön. Ofta som tydliga, ganska väl avgränsade ansamlingar eller stråk av gröngula algmassor i eller nära ytan. Stråken kan vara flera hundra meter långa och väl avskilda från angränsande rent vatten. I stråken förekommer algerna ofta i tydliga flockar eller klumpar. Många liknar detta vid rabarbersoppa eller rabarberkräm beroende på mängden. När arten "blommar" flyter stora delar av massorna vid ytan. De kan då av vind och vågor föras in till stränder där de koncentreras ytterligare. Vanligast förekommer blomning av Nodularia spumigena under högsommaren.

Källa: Länk till Sthlm Länstyrelses websida om alger

Nov 2005
Jan "Poppe" Govella
Ordförande i Botkyrka-Salem kretsen av Naturskyddsföreningen